58-åringen
- syndabock för myndigheternas misstag.
Med
hänsynslös massmedial smartness och med kopplingen till mordet
på statsminister Olov Palme för tio år sedan låter Expressen
och Aftonbladet läsarna "förstå" att ännu en svensk
statsminister hotas av samma öde.
På
flitigt exponerade löpsedlar och i braskande
förstasidesrubriker säljer man lösnummer på bekostnad av en
oskyldigt anklagad konstnär, som sedan drygt 40 dagar har
varit inlåst och isolerad på Kronobergshäktet i
Stockholm.
Hur
påverkar dessa sensationsskriverier
de
lagfarna och nämndemännen i våra domstolar ?
Många
av oss känner till kvällspressens journalistiska övertramp i
olika rättsfall i landet och det har lärt oss att vara
skeptiska, när vi än en gång får bevittna hur en ännu icke
dömd person schavotteras före en rättegång. Förhoppningsvis är
våra åklagare och domare inte så lättpåverkade som
genomsnittsläsaren. Men oavsett detta är det ingen tvekan om
att en person som utpekas som presumtiv mördare löper risken
att bli betraktad som en sådan även när han har blivit frikänd
av domstolen.
58-åringen
är offer för myndigheternas behov
att
finna en syndabock för deras egna
misstag.
Jag
heter Sven Inge De Moner och har känt "58-åringen" sedan
tonårstiden på 50-talet. Vi är båda konstnärer och
internationellt kända genom uppmärksammade utställningar i ett
flertal storstäder i världen. Under 60-talet utförde vi flera
gemensamma pionjärarbeten på bl.a videokonstområdet och
betraktas, genom vår förnyelse av bildkonsten, som föregångare
och nyskapande konstnärer hemma och utomlands. Ett teamwork är
inte bara intressant ur kreativ synpunkt utan också ett
utomordentligt bra sätt att lära känna samarbetspartnern som
medmänniska och individ. Följaktligen kan jag utan överdrift
påstå att jag är ett bra sanningsvittne, när det gäller att
bedöma 58-åringens karaktärsegenskaper. En annan
omständighet,som är beaktansvärd i sammanhanget är att min vän
sedan 40 år tillbaka, har bott i min våning i centrala
Stockholm sedan han för snart ett år sedan kom hem från
Australien. Genom vår tidigare brevväxling var jag väl insatt
i hans ansträngningar att återfå sonen, som han tilldömts
vårdnaden av och som blivit kidnappad av modern och förd till
okänd ort. Jag är också ytterst välinformerad om 58-åringens
tålmodiga och fruktlösa försök att uppmärksamma sitt fall för
landets myndigheter och regering, när han slutligen hade
börjat inse och på goda grunder misstänka, att den person som
uppdragits att återföra hans son enbart var ute för att blåsa
svenska staten på miljonbelopp. En omständighet som senare
skulle komma att vändas mot honom själv och få honom att
framstå som syndabock i fallet med rättshjälpens förlorade
miljoner.
Jag
har lärt känna 58-åringen som en ärlig och mycket pålitlig
person, som minst av allt är i stånd till våldshandlingar. Och
det säger jag inte enbart därför att jag är en av hans äldsta
vänner, utan också därför att jag har akademisk utbildning i
flera beteendevetenskapliga ämnen och med ålderns rätt kan
tala om livserfarenhet vid bedömningen av människors
egenskaper.
När
58-åringens vädjanden till regeringen (Statsministern)
om att få stöd vid återförander av hans son, som till
yttermera är SVENSK MEDBORGARE, inte leder till minsta åtgärd
och alla seriösa försök att få ett sammanträffande med Ingvar
Carlsson för att diskutera frågan bara nonchaleras skapar han
ett fiktivt scenario vars effekt tyvärr missförstås på det
grövsta och blir långt senare föremål för åklagarens
prestigefyllda sökande efter åtalspunkter, som skall motivera
den långa häktningstiden och få 58-åringen att inför rätten
framstå som en hotfull individ.
I
egenskap av konstnär har vi lärt oss att ofta tillspetsa våra
uttryck för att de skall bli uppmärksammade hos publik och
kritik. Fantasin har en fiktiv innebörd, som inte skall
förväxlas med den realistiska avsikten. I en desperat sitution
är det också naturligt att det uttalas saker som aldrig får
ses som verklighetsbaserade, utan som endast är illustrationer
i ett fiktivt sammanhang. Ett tonfall kan i en tillspetsad
fråga lätt leda till missförstånd och felaktiga bedömningar av
en person. Som t.ex, när 58-åringen som tidigare har meddelat
statsrådsberedningen om mordhotet mot honom säger, att han
fruktar att själv bli föremål för en begravning. Men att detta
genom ett olyckligt missförstånd tolkas som ett hot mot vår
statsminister.
Vi
får alltså inte för ett ögonblick glömma, att den anhållne
sedan lång tid tillbaka underrättats om att han står under
konstant mordhot från sin f.d. frus familj på Filipinerna och
att han på inga villkor kan resa till den plats, där sonen
finns eftersom han omedelbart skulle bli avrättad. Jag har
själv tagit del av dessa uppgifter i dokument som levererats
av den person som anställts för att återföra sonen, men som
tydligen har helt andra avsikter. Det är mycket sannolikt, att
denna person upplevde sig alltför påpassad och störd av
58-åringens välmotiverade krav på redovisning och rapportering
i fallet. Den kontrakterade detektivens ständigt återkommande
löften om att sonen skulle återföras till fadern kom också
till slut att upplevas som ett hån av 58-åringen, eftersom det
aldrig redovisades några konkreta besked utanenbart löften som
aldrig infriades. För att fritt kunna mjölka svenska
rättshjälpen på den ena miljonen efter den andra genom den
förordnade advokaten i Halmstad skrämde detektiven 58-åringen
genom att konstruera en mordhotsbild. Och ingen kan väl
klandra den anhållne för att han trodde på historien. - Han
sökte t.o.m. hos de svenska myndigheterna om att få byta
identitet för att skydda sig.
Detta
avslogs också. Och faktiskt kan det ju mycket väl hända att
58-åringen verkligen är mordhotad och därför hade alla
anledningar i världen att söka stöd och hjälp hos regering och
myndigheter.
Jag
vet med allra största säkerhet att 58-åringen är helt oskyldig
till alla anklagelser som har belastats honom - såväl vad det
gäller olaga hot som utpressning. Långt innan detektiven inkom
med sin falska anklagelse mot honom hade han själv
polisanmälts av den anhållne.
58-åringens
handlande kan i vissa fall ifrågasättas av en stelbent
byråkrati, som kanske aldrig har konfronterats med en far, som
med 58-åringens ärliga och starka engagemang och med så stor
tydlighet som i det aktuella fallet kämpar för sin rättvisa
att återfå sin son, som han har den lagliga vårdnadsrätten
till och som dessutom är svensk
medborgare.
Stockholm
den 23 februari 1996
Sven
Inge De Moner
Stockholm
Uttalandet
ovan skrivit trots betydlig disharmoni i konstnärliga
konflikter.