58-åringen - syndabock för myndigheternas misstag.
Med hänsynslös massmedial smartness och med kopplingen till mordet på statsminister Olov Palme för tio år sedan låter Expressen och Aftonbladet läsarna "förstå" att ännu en svensk statsminister hotas av samma öde.
På flitigt exponerade löpsedlar och i braskande förstasidesrubriker säljer man lösnummer på bekostnad av en oskyldigt anklagad konstnär, som sedan drygt 40 dagar har varit inlåst och isolerad på Kronobergshäktet i Stockholm.
Hur påverkar dessa sensationsskriverier
de lagfarna och nämndemännen i våra domstolar ?
Många av oss känner till kvällspressens journalistiska övertramp i olika rättsfall i landet och det har lärt oss att vara skeptiska, när vi än en gång får bevittna hur en ännu icke dömd person schavotteras före en rättegång. Förhoppningsvis är våra åklagare och domare inte så lättpåverkade som genomsnittsläsaren. Men oavsett detta är det ingen tvekan om att en person som utpekas som presumtiv mördare löper risken att bli betraktad som en sådan även när han har blivit frikänd av domstolen.
58-åringen är offer för myndigheternas behov
att finna en syndabock för deras egna misstag.
Jag heter Sven Inge De Moner och har känt "58-åringen" sedan tonårstiden på 50-talet. Vi är båda konstnärer och internationellt kända genom uppmärksammade utställningar i ett flertal storstäder i världen. Under 60-talet utförde vi flera gemensamma pionjärarbeten på bl.a videokonstområdet och betraktas, genom vår förnyelse av bildkonsten, som föregångare och nyskapande konstnärer hemma och utomlands. Ett teamwork är inte bara intressant ur kreativ synpunkt utan också ett utomordentligt bra sätt att lära känna samarbetspartnern som medmänniska och individ. Följaktligen kan jag utan överdrift påstå att jag är ett bra sanningsvittne, när det gäller att bedöma 58-åringens karaktärsegenskaper. En annan omständighet,som är beaktansvärd i sammanhanget är att min vän sedan 40 år tillbaka, har bott i min våning i centrala Stockholm sedan han för snart ett år sedan kom hem från Australien. Genom vår tidigare brevväxling var jag väl insatt i hans ansträngningar att återfå sonen, som han tilldömts vårdnaden av och som blivit kidnappad av modern och förd till okänd ort. Jag är också ytterst välinformerad om 58-åringens tålmodiga och fruktlösa försök att uppmärksamma sitt fall för landets myndigheter och regering, när han slutligen hade börjat inse och på goda grunder misstänka, att den person som uppdragits att återföra hans son enbart var ute för att blåsa svenska staten på miljonbelopp. En omständighet som senare skulle komma att vändas mot honom själv och få honom att framstå som syndabock i fallet med rättshjälpens förlorade miljoner.
Jag har lärt känna 58-åringen som en ärlig och mycket pålitlig person, som minst av allt är i stånd till våldshandlingar. Och det säger jag inte enbart därför att jag är en av hans äldsta vänner, utan också därför att jag har akademisk utbildning i flera beteendevetenskapliga ämnen och med ålderns rätt kan tala om livserfarenhet vid bedömningen av människors egenskaper.
När 58-åringens vädjanden till regeringen (Statsministern) om att få stöd vid återförander av hans son, som till yttermera är SVENSK MEDBORGARE, inte leder till minsta åtgärd och alla seriösa försök att få ett sammanträffande med Ingvar Carlsson för att diskutera frågan bara nonchaleras skapar han ett fiktivt scenario vars effekt tyvärr missförstås på det grövsta och blir långt senare föremål för åklagarens prestigefyllda sökande efter åtalspunkter, som skall motivera den långa häktningstiden och få 58-åringen att inför rätten framstå som en hotfull individ.
I egenskap av konstnär har vi lärt oss att ofta tillspetsa våra uttryck för att de skall bli uppmärksammade hos publik och kritik. Fantasin har en fiktiv innebörd, som inte skall förväxlas med den realistiska avsikten. I en desperat sitution är det också naturligt att det uttalas saker som aldrig får ses som verklighetsbaserade, utan som endast är illustrationer i ett fiktivt sammanhang. Ett tonfall kan i en tillspetsad fråga lätt leda till missförstånd och felaktiga bedömningar av en person. Som t.ex, när 58-åringen som tidigare har meddelat statsrådsberedningen om mordhotet mot honom säger, att han fruktar att själv bli föremål för en begravning. Men att detta genom ett olyckligt missförstånd tolkas som ett hot mot vår statsminister.
Vi får alltså inte för ett ögonblick glömma, att den anhållne sedan lång tid tillbaka underrättats om att han står under konstant mordhot från sin f.d. frus familj på Filipinerna och att han på inga villkor kan resa till den plats, där sonen finns eftersom han omedelbart skulle bli avrättad. Jag har själv tagit del av dessa uppgifter i dokument som levererats av den person som anställts för att återföra sonen, men som tydligen har helt andra avsikter. Det är mycket sannolikt, att denna person upplevde sig alltför påpassad och störd av 58-åringens välmotiverade krav på redovisning och rapportering i fallet. Den kontrakterade detektivens ständigt återkommande löften om att sonen skulle återföras till fadern kom också till slut att upplevas som ett hån av 58-åringen, eftersom det aldrig redovisades några konkreta besked utanenbart löften som aldrig infriades. För att fritt kunna mjölka svenska rättshjälpen på den ena miljonen efter den andra genom den förordnade advokaten i Halmstad skrämde detektiven 58-åringen genom att konstruera en mordhotsbild. Och ingen kan väl klandra den anhållne för att han trodde på historien. - Han sökte t.o.m. hos de svenska myndigheterna om att få byta identitet för att skydda sig.
Detta avslogs också. Och faktiskt kan det ju mycket väl hända att 58-åringen verkligen är mordhotad och därför hade alla anledningar i världen att söka stöd och hjälp hos regering och myndigheter.
Jag vet med allra största säkerhet att 58-åringen är helt oskyldig till alla anklagelser som har belastats honom - såväl vad det gäller olaga hot som utpressning. Långt innan detektiven inkom med sin falska anklagelse mot honom hade han själv polisanmälts av den anhållne.
58-åringens handlande kan i vissa fall ifrågasättas av en stelbent byråkrati, som kanske aldrig har konfronterats med en far, som med 58-åringens ärliga och starka engagemang och med så stor tydlighet som i det aktuella fallet kämpar för sin rättvisa att återfå sin son, som han har den lagliga vårdnadsrätten till och som dessutom är svensk medborgare.
Stockholm den 23 februari 1996
Sven Inge De Moner
Stockholm
Uttalandet ovan skrivit trots betydlig disharmoni, i konstnärliga konflikter.